Sanningssägaren: en artikel om Göran Lambertz uppgång och fall

“Sanningssägaren” från Filter hösten 2014 finns bara att läsa som pdf.
Innan du klickar dig vidare till reportaget kan du läsa min berättelse om hur artikeln kom till.

Några ord om hur artikeln “Sanningssägaren” artikeln kom till

Ett år innan “Sanningssägaren” publicerades släppte jag boken “Mannen som slutade ljuga: Berättelsen om Sture Bergwall och kvinnan som skapade Thomas Quick” (Lind & Co 2013). Den innehåller massor av avslöjanden om hur Sture Bergwalls terapi på Säter fungerade och hur polisarbetet och terapin smälte samman till en enda bisarr verksamhet.

Jag visade också att den gåtfulla psykoanalytikern Margit Norell varit Bergwalls egentliga terapeut under alla Quickåren och jag gav ett detaljerat porträtt av henne som de facto sektledare på Säter. Hösten 2013 hade SVT också sänt min entimmesdokumentären “Kvinnan som skapade Thomas Quick”, en kraftigt förkortad version av det som avslöjas i boken.

Jag hade alltså jobbat heltid med fallet Thomas Quick i åratal och hade detaljerade kunskaper om det grupptänk och den allmänna galenskap som lett fram till de åtta felaktiga morddomarna.

När boken och dokumentären publicerades var Göran Lambertz justitieråd, dvs domare i Högsta Domstolen. Under flera års tid hade Sture Bergwall friats från mord efter mord i den långdragna resningsprocessen. Samtidigt hade Göran lambertz allt mer tvärsäkert hävdat att Bergwall i själva verket var skyldig, och att det var en rättsskandal att han friades. Denna kampanj, som han förde i tidningar, radio och teve, inledde han egentligen redan 2006 då han var justitiekansler, JK. Det var två år innan Hannes Råstam började intresserade sig för Quick. 2006 var Sture Bergwall fortfarande dömd för åtta mord, och inte många intresserade sig längre för hans märkliga öde. Själv satt det som alla trodde var norra Europas värsta seriemördaren tyst och isolerad på Säters rättspsykiatriska klinik. Fem år tidigare hade han slutat delta i terapi och slutat samarbeta med polisen. Det pågick därför inte längre några mordutredningar kring honom.
Men hösten 2006 hände något. Då fick JK Göran Lambertz in en anmälan från tre anhöriga till Bergwalls påstådda offer. De hävdade att Bergwall dömts oskyldig och att åklagare Christer van der Kwast och utredaren Seppo Penttinen gjort sig skyldig till många grova tjänstefel i syfte att få Bergwall dömd. Anmälarna var Björn och Anna-Clara Asplund, föräldrar till Quicks påstådda offer Johan Asplund, samt Fredrick Zelmanovits, bror till avlidne Charles.

Göran Lambertz fick en omfattande dokumentation där mängder av missgrepp presenterades, samt kartonger innehållande tiotusentals sidor förundersökniningsmaterial som visade att anmälarna visste vad de pratade om. De ville att Lambertz skulle utreda och åtala van der Kwast och Penttinen för grova tjänstefel.

Lambertz tog emot det enorma materialet. Efter bara fem arbetsdagar kom så ett beslut som förbluffade alla som var det minsta insatta i fallet Quick. Lambertz slog fast att polis och åklagare gjort ett “skickligt” arbete och att ingen vidare utredning av saken behövdes. Han skrev samma sak i en artikel på Dagens Nyheters debattsida.

Två år senare, i december 2008, avslöjade Hannes Råstam Quickskandalen i två entimmesdokumentärer i Dokument inifrån i SVT. Där tog Sture Bergwall tillbaka alla sina erkännanden. Lambertz gick ut och försvarade det beröm han givit utredarna vid sin mycket ytliga granskning av fallen 2006. Han sa att det fanns många bevis mot Bergwall. Resningsprocessen kom ändå igång och under åren som följde friades Sture Bergwall för mord efter mord.

Sommaren 2012, när resningsprocessen nått så långt att det bara fanns två-tre morddomar kvar, trappade Göran Lambertz upp sin kamp. Han formade ett slags klubb, eller lobbygrupp, tillsammans med just de personer som skapat hela Quickskandalen: åklagare Christer van der Kwast, polisen Seppo Penttinen, psykologiprofessorn Sven Å Christianson, advokat Claes Borgström, journalisten Gubb Jan Stigson och några till. Denna grupp, som Lamberts kallade Quicklaget, skulle under åren som följde producera en flod av debattartiklar och även några böcker där de hävdade att Bergwall var skyldig. För mig och andra som verkligen kunde Quickutredningarna var det uppenbart att Lambertz grupp famlade i blindo. Alla omständigheter som de drog upp hade redan avslöjats som bluff och båg i den synnerligen grundligt gjorda resningsprocessen.

Hur Lambertz kunde vilja föra denna hopplösa strid var svårt att förstå. Hans motiv var uppenbarligen att manipulera sanningen för att på så sätt få sitt beslut 2006 att inte granska - utan tvärtom berömma - Quickutredningarna att framstå som begåvat, snarare än som det största fiaskot i JK-ämbetets historia. Men hans sätt att helt öppet liera sig med samma personer som skapat Quickskandalen, och som han 2006 berömt istället för att granska, förbryllade många. Leif GW Persson, som redan på 1990-talet hävdat att Thomas Quick sannolikt var mytoman och som tidigare umgåtts med Lambertz och gillat honom, sa i en intervju att Lambertz blivit “kliniskt knäpp”. Det var han inte ensam om att tänka. Inte minst inom rättsväsendet fanns det många som tyckte att Lambertz blivit tokig. Men ytterst få sade något öppet och medan allt det här pågick lät de övriga justitieråden honom behålla sitt jobb i Högsta domstolen.

Själv blev jag nyfiken på vad Göran Lambertz egentligen sysslat med innan han som JK tog det ödesdigra beslutet att berömma Quickutredningarna utan att ha läst materialet som följde med anmälan. Fanns det okända händelser som kunde förklara hans agerande? Jag började gräva. Resultatet blev artikeln Sanningssägaren. Jag tycker fortfarande att det jag fick fram är fullständigt häpnadsväckande.

“Sanningssägaren” hittar du som pdf här.

Om du efter läsning vill fördjupa dig ytterligare i ämnet Göran Lambertz så finns delar av min research till “Sanningssägaren” i avdelningen för Göran Lambertz i Quickarkivet.

Där hittar du bland annat hela den mejltrafik mellan Göran Lambertz och Trond Sefastsson som beskrivs i reportaget.