Om mig - Dan Josefsson

Jag är journalist skriver artiklar och böcker, och gör teveprogram. Sedan 1992 bor jag i Stockholm och har två barn.
Jag är född 1964 och uppvuxen i Halmstad. Hösten 1992, när jag fyllt 28 år, inledde jag det som skulle bli min journalistbana genom att börja på Stockholms universitets journalistlinje. Det var en treårig linje men våren 1994 hoppade jag av för att under ett knappt år arbeta som vikarierande nyhetsreporter på Rapport. 1995 lämnade jag tv för att ta ett jobb på tidningen ETC, som jag läst och inspirerats av som 17-18-åring. Jag stannade där i fem år och fick möjlighet att utveckla mitt skrivande. Det blev så småningom en hel del mediekritiska artiklar och annan undersökande journalistik. Exempel på långa reportage från den här tiden är Välkommen till frihetens land (om fängelsesystemet i USA), Konsten att förstöra ett land (Om den nyliberala chockterapin i Ryssland), Välkommen till dramafabriken (om hur en tevereporter ljög ihop ett avslöjande) och Aftonbladets förlorade heder (om ett falskt avslöjande i AB). Du hittar dessa och många andra artiklar i artikelarkivet.

Under mina år på ETC pågick internetexplosionen för fullt och jag drog mitt strå till stacken genom att skriva boken Nyckel till din egen hemsida på internet (Norstedts 1996). Den blev succé och sålde i flera upplagor. Idag finns den sista utgåvan från 1999 till gratis nedladdning för nostalgiker.

År 2000 slutade jag på ETC och blev frilans. Fick samtidigt Bonniers Stora Journalistpris för artikeln “Aftonbladets förlorade heder”. Jag väckte visst rabalder genom att som första och hittills enda journalist sedan priset instiftades på 1960-talet avböja utmärkelsen och prissumman på 50 000 kronor. Jag motiverade mitt beslut i ett pressmeddelande. Samma år kom flera av mina mediekritiska artiklar från åren på ETC ut i bokform i antologin “Välkommen till Dramafabriken” som jag också var redaktör för.

Jag skrev mycket för framför allt Aftonbladets kultusida och var även med och startade SVT:s Mediemagasinet som gjordes i SVT i Göteborg. Under en säsong var jag programledare. 2003 återvände jag till teve för att göra entimmesdokumentären Vem vill bli pensionär? för SVT:s Dokument inifrån. 2004 kom dokumentären Novemberrevolutionen (om kreditavregleringen 1985 och dess katastrofala konsekvenser) och 2006 Vänsterspöket (om vänsterpartiet). Du kan läsa mer om dokumentärerna i avdelningen Dokumentärer.

Hösten 2006 till sommaren 2008 var jag halvtidspappaledig. Större delen av den arbetstid jag hade gick åt till att skriva boken “Hemligheten - Från ögonkast till varaktig relation” tillsammans med psykologen Egil Linge. Den gavs ut av Natur och Kultur hösten 2008 och blev en stor succé. Den är även utgiven i Norge, Finland, Danmark, Holland och Frankrike.

2009 fick jag mitt andra barn och ägnade mycket tid åt famljen.

I februari 2012 började jag arbeta med det som skulle bli boken [Mannen som slutade ljuga - Berättelsen om Sture Bergwall och kvinnan som skapade Thomas Quick (Lind & Co okt 2013). Senare under våren startade jag även arbetet med det som skulle bli dokumentären Kvinnan bakom Thomas Quick (SVT 2013).

Boken blev mycket omtalad, hyllades av kritikerna och fick en rad priser som Stora journalistpriset, Guldspaden, Kristallen och Natur & Kulturs debattbokspris (prissumma 250 000 kr). Den nominerades till och med till Augustpriset. Dokumentären Kvinnan bakom Thomas Quick sändes en dryg månad efter att boken kommit ut och blev även den en stor succé med ca 1,2 miljoner tittare.

2017 gjorde jag dokumentärserien Fallet Kevin för SVT:s Dokument inifrån. Den ledde till att Robin och Christian, som 1998, då de var fem och sju år gamla pekats ut som skyldiga till att mördat den fyraåriga kamraten Kevin i Dottevok utanför Arvika. “Fallet Kevin” ledde till att mordutredningen återupptogs och Robin och Kristian friades från alla misstankar. De fick en ursäkt och en miljon kronor vardera av den dåvarande Socialdemokratiska regeringen som ersättning för sitt lidande.

2024 Gjord jag tillsammans med Johannes Hallbom dokumentärserien “Det svenska styckmordet”, som handlar om fallet Catrine da Costa. Serien blev en stor publik- och kritikersuccé och förändrade på ett mycket påtagligt sätt stora delar av allmänhetens syn på ett av de mest infekterade och ideologiserade rättsfallen i modern svensk historia. Det blev uppenbart för väldigt många att Thomas Allgén och Teet Härm aldrig har träffat Catrine da Costa och att fallet är det värsta rättsövergreppet någonsin. Möjligen i konkurrans med Kevin och Thomas Quick.

Våren 2026 sänds en uppföljande femte del där vi berättar om Thomas Allgéns fortsatta kamp för att få upprättelse medan de fortfarande är i livet.

Priser och nomineringar

Guldspaden (2018)

I kategorin årets avslöjande för dokumentärserien Fallet Kevin.

Stora journalistpriset (2017)

I kategorin Årets avslöjande för dokumentäserien Fallet Kevin.**

Stora journalistpriset (2014)

I kategorin årets avslöjande för boken Mannen som slutade ljuga och SVT-dokumentären Kvinnan bakom Thomas Quick**.
Juryna motivering: “För att de med höjd i berättandet och djup i researchen har tagit sig in i samhällets mest slutna rum och gjort ett stort avslöjande större.”

Kristallen (2014)

I kategorin årets granskaning för SVT-dokumentären Kvinnan bakom Thomas Quick.

Johan Hansson-priset (2014)

För boken Mannen som slutade ljuga. Johan Hansson-priset (som numera bytt namn till Natur & Kulturs debattbokspris), delas varje år ut till en svensk fackbok som under det senaste året “väsentligen bidragit till samhällsdebatt, fördjupad reflektion och nya insikter”. Prissumman är 250 000 kronor vilket gör det till ett av Sveriges största litterära priser.
Juryns motivering löd: “För en grundlig granskning, presenterad med dramaturgisk kraft, av makten hos slutna tankekollektiv ovilliga att utsätta sig för utomstående prövning, och de risker denna makt kan medföra för den svenska rättsapparaten.”(Läs mer: Pressrelease från NoK)

Årets folkbildare (2014)

Utsågs till Årets folkbildare för boken Mannen som slutade ljuga och dokumentärfilmen Kvinnan bakom Thomas Quick. Priset för Årets folkbildare delas sedan 1987 ut av Föreningen Vetenskap och Folkbildningoch och prissumman var 25 000 kronor.

Guldspaden (2014)

För boken Mannen som slutade ljuga. Motiveringen löd: “För att väldokumenterat och välskrivet ha gett ytterligare belysning och kunskap om en av vår tids största rättsskandaler.”

Dagens Nyheters kulturpris (nominerad 2013)

Nominering till Dagens Nyheters kulturpris med motiveringen: “Vad hände egentligen på Säter när Thomas Quick gick i terapi och erkände 39 mord? Dan Josefssons gräver fram den fascinerande historien om en psykologisk sekt. En ovanligt upplysande berättelse om det moderna Sverige som dessutom är ruggigt spännande och har litterära kvaliteter.”(Läs mer: DN:s Jan Eklunds intervju om nomineringen)

Augustpriset (nominerad 2013)

Nominering till Augustpriset i fackboksklassen för Mannen som slutade ljuga.
Motiveringen löd: “Det fanns mer att avslöja kring det som har kallats århundradets rättsskandal. Systematiskt, men i en rafflande berättarstil, blottlägger Dan Josefsson kopplingarna mellan alla de personer som gjorde Sture Bergwall till seriemördaren Thomas Quick. Undan för undan skärskådas trovärdigheten hos de experter som fick Sture att frammana sina “minnen”. Och i sin kartläggning presenterar författaren den person han anser har varit navet i hela snurren och från sin dolda position hade inflytande över dem alla.”

Ikarospriset (2004)

För SVT-dokumentären “Vem vill bli pensionär?” Ikarospriset delas sedan 1983 årligen ut av Public service-klubben. Kriterierna för en Ikarosvinnare är: “Hög kvalitet, nyskapande journalistik och utnyttjande av mediets oanade möjligheter”.
Juryns motivering löd:
“Dan Josefsson är varje pensionsbyråkrats våtaste mardröm. Se! Pensionssystemet gick ju att förklara och våra pensioner blev ju rafflande angelägna, rent av livsavgörande.”

Det lite större journalistpriset (2001)

Detta vandringspris i form av en guldfärgad gammal Halda delas ut av journalisthögskolan i Sundsvall.

Stora Journalistpriset (2000)

För reportaget “Aftonbladets förlorade heder”. Detta omtalade pris delas varje år ut av Bonniers och innefattade en prissumma på 50 000 kronor. Jag tackade dock som första (och hittills enda) journalist sedan priset instiftades på 60-talet nej till att ta emot det.

Guldspaden (1999)

För artikeln “Aftonbladets förlorade heder”. Motiveringen löd: “För att efter en systematisk genomgång av rättsligt material och tidningsartiklar samt genom intervjuer avslöjat stora brister i omdöme och källkritik hos Aftonbladets ledning.” Statyetten delas ut av föreningen Grävande Journalister.