Svartvita mediebilder om tsunamin

Medierna och reseföretagen fattade snabbt, regeringen och UD långsamt. Det är den bild som etablerades efter katastrofen i Sydostasien – och som sedan legat ...

Medierna och reseföretagen fattade snabbt, regeringen och UD långsamt. Det är den bild som etablerades efter katastrofen i Sydostasien – och som sedan legat till grund för kritiken mot framför allt Laila Freivalds. Men stämmer den?
Dan Josefsson gick till arkiven för att undersöka vad som egentligen sagts och sänts. En lång artikel ur Tidningen Journalisten 2005-01-25.

Strax före klockan sex på morgonen måndagen den 27 december 2004, dagen efter flodvågen, sitter Lottie Knutson, informationschef för Fritidsresor, i SVTs morgonsoffa. Hon berättar att Fritidsresor fortfarande saknar kontakt med 800 resenärer i reseföretagens egna hotell i Khao Lak. Programledaren Elisif Elvinsdotter frågar om informationschefen vet något om hur svenskarna har det. Sedan utspinner sig följande konversation:

Lottie Knutson: Jag tror att omfattningen av katastrofen är nog större än vad vi har trott tidigare.
Elisif Elvinsdotter: Vad innebär det?
Lottie Knutson: Det innebär väldigt stor materiell förstörelse och väldigt många som har drabbats.
Elisif Elvinsdotter: Hur många av de 800… har du någon uppfattning om hur många som kanske är döda eller kanske skadade?
Lottie Knutson: Nej, vi som researrangör gör ju inte den typen … vi kan ju aldrig bekräfta den typen av händelser. Men av alla de rapporter som vi fick in under gårdagen och som vi har fått in i dag under dagen så finns det nog tyvärr anledning att tro att det finns dödsfall bland våra resenärer också, liksom bland andra svenska researrangörer.

Vad som inte framgår av programmet är att Lottie Knutsson vid tolvtiden på natten mot måndag själv ringt till redaktören för Gomorron Sverige. Knutson säger att hon har något viktigt att berätta. Fritidsresor och de övriga resebyråerna har missbedömt hur allvarligt de svenska turisterna drabbats i Thailand. Uppgifterna som de gått ut med under söndagen har varit för optimistiska. Nu vill hon gärna komma till morgonsoffan och berätta vad hon vet.
Självklart är hon välkommen.
Under dagarna och veckorna som följer kommer medierna nästan helt att förtiga att de flesta aktörer faktiskt underskattade katastrofens omfattning under söndagen. Det blir istället en sanning för de flesta att reseföretagen kraftfullt slog larm om katastrofen, tillsammans med medierna. De enda som inte förstod budskapet var Laila Freivalds, Göran Persson och tjänstemännen på utrikesdepartementet.
Men bilden som etablerats om söndagens medierapportering stämmer inte med verkligheten
De flesta större medier gav en mycket kraftigt nedtonad bild av katastrofen på söndagen.
Ett exempel är Rapports extrasändning klockan 12.00. Nyhetsuppläsaren berättar att en jordbävning orsakat flodvågor över Sri Lanka, Thailand, Indien och Maldiverna och att över 3 000 människor har omkommit hittills. När Susanne Krutrök, informationschef på Vingresor, får frågan om hur det står till med företagets svenska resenärer svarar hon: ”Nej, vi har inga personskador eller dödsfall rapporterade, än så länge i varje fall”.
Fokus ligger sedan på vad man gör med de resenärer som bokat resor till Thailand och som nu inte kan åka dit. Allt eftersom söndagen går förändras bilden inte mycket. Den totala dödssiffran stiger sakta, men ligger fortfarande under 10 000. Detta ska jämföras med dagens siffra, som är nära en kvarts miljon.
När klockan blivit kvart i fem och det är dags för Ekot vilar fortfarande ett märkligt lugn över rapporteringen. Fritidsresors Lottie Knutson intervjuas och kan berätta att inga turister flygs till Thailand, men att man flyger ner planen tomma för att hämta hem resenärer som har hemresebiljett. Att reseföretagen skulle behöva någon hjälp av regeringen antyds inte ens, och ingen journalist frågar heller om saken.
Sändningen avslutas med följande sammanfattning: ”I Dagens Eko har vi rapporterat att dödssiffran i Sydostasien efter nattens jordskalv nu stigit till 8 700 totalt, värst drabbat är Sri Lanka, Indonesien och Indien. Tusentals svenskar finns i flera av länderna nu kring jul och nyår, men det finns ännu inga uppgifter om att det finns några svenskar bland de omkomna eller skadade.”

I Rapports 23-sändning uppges två svenskar vara döda, och fortfarande är Sri Lanka det värst drabbade området.
Freds- och konfliktforskaren Wilhelm Agrell kommer i mars ut med en väldigt vältajmad bok. Den heter Förvarning och samhällshot och handlar om hur svårt det ofta är att förstå och reagera på överraskande och hotfulla händelser. Enligt Wilhelm Agrell led medierna under söndagen av en förlamande oförmåga att se vidden av katastrofen. Fenomenet är välkänt och numera grundligt utforskat.
– Jag fick väldigt snabbt en dejà vu av Estonia-katastrofen. Estonia-morgonen var för mig ett väldigt obehagligt exempel på hur medierna inte kan ta in den fulla vidden av en extrem händelse. Och jag fick samma känsla av rapporteringen på annandagen. Det rörde sig om något jättestort, men vi klarade inte av att ta till oss så obehagliga och stora saker på en gång, så där rakt av.
Medierna försökte, enligt Agrell, använda samma arbetsmetodik som de brukar göra vid mindre olyckor. Därför fastnade man i rapporteringen av den officiella dödssiffran, också det ett välkänt problem.
– När en stad försvinner i ett jordskalv och en miljon människor dör är den officiella dödssiffran från första stunden noll. Alla officiella dödssiffror är noll från början. Om man bara går på det så får man en helt orealistisk uppfattning om vidden av katastrofen.
Enligt Agrell var det i princip bara i kvällstidningarnas extraupplagor på söndagen som man i någon mån förstod omfattningen.
– Bilden som ges där ligger mycket närmare det vi i dag vet är den sanna bilden än vad etermediernas rapportering gjorde.
I krisens inledning syns inte mycket kritik av regeringen i medierapporteringen. På måndagens presskonferens ställer SVTs KG Bergström några kritiska frågor om UDs havererade telefonväxel, men mycket mer är det inte. Redan på tisdagen lossnar det dock.

Dagens Nyheters huvudartikel om katastrofen är nu helt inriktad på kritik av regeringen, som beskrivs som passiv.
Samma dag går folkpartisten Maria Carlshamre till angrepp mot regeringen på Expressens debattsida. Rubriken lyder ”Regeringen struntar i svenskar i nöd”. Hon skriver om hur UD på söndagen påstått att det inte funnits några omkomna svenskar och fortsätter: ”Lyssna på Lottie Knutson på Fritidsresor som till TT berättar att ’en enorm tragedi uppenbarade sig när vår personal tog sig igenom till Khao Lak, de chockades av förödelsen. Med de bussar som kommit ner till Phuket finns oerhört många svenskar som saknar hela eller delar av sin familj, tragedin är nästan ofattbar och bortom vad man kan ta in’.”
Regeringens cynism ställs mot reseföretagens empati. Vad som inte framgår av debattartikeln är att TT-telegrammet skickades ut strax före lunch på måndagen, och att det exakta citatet från Lottie Knutson löd:
”En enorm tragedi uppenbarade sig när vår personal tog sig igenom till Khao Lak i dag på förmiddagen, de chockades av förödelsen, säger Lottie Knutsson, informationsdirektör på Fritidsresegruppen till TT.” (min fetning).
Felaktiga uppgifter som UD går ut med vid lunch på söndagen – och som då låg helt i linje med den bild resebyråerna själva gav – ställs alltså mot uppgifter som Lottie Knutson kommit med först på måndagen. Och det utan att läsarna har en chans att förstå det.
Den här bilden av snabb reaktion från resebyråerna i kontrast till ett sovande UD blir snabbt mall också för nyhetsmediernas skildringar av söndagens händelser.

Peter Pettersson är reporter på Aftonbladet. Samma dag som Carlshamre berömmer Lottie Knutson i Expressen skriver han en av ytterst få artiklar som tar upp den fördröjda reaktionen från resebyråernas sida. Han skriver bland annat:
”– Först ett dygn efter katastrofen kom information från resebyråerna om omfattningen. Varför dröjde det så länge?
– Vi hade inte tillgång till bättre information. Det gick till exempel inte att ta sig till Khao Lak förrän i går morse, [ måndag morgon ] och vägar och telefoner var utslagna, säger Marie Malmros på Fritidsresor.” (AB 28/12).
Helena Stålnert är chef för Aktuellt. I dag tycker hon att redaktionen borde varit mer kritisk mot reseföretagens uppgifter i katastrofens inledning. Att det inte blev så tror hon hänger samman med att medierna hamnade i ett slags beroendesituation.
– Reseföretagen blev en primär nyhetskälla på måndagen. Det vi svenska medier naturligtvis väntade på, eller befarade, var att det skulle vara många fler dödsfall än de här två dödsfallen som hade nämnts på söndagen. Och ingen information fanns att tillgå om hur det förhöll sig med detta förrän resebyråerna då kommer med det här beskedet.
Den mediala kritiken mot regeringen blir snabbt personifierad. Framför allt är det Laila Freivalds agerande under söndagen som granskas allt intensivare. Fredagen den 31/1 publicerar DN ett hårt angrepp på Laila Freivalds signerat chefen för den politiska avdelningen, Henrik Brors. Han ställer reseföretagens snabbhet mot regeringens långsamhet:
”Larmsignalerna från Asien kom tidigt på söndagen, på annandagens morgon. Det stod omedelbart klart att tiotusentals svenskar befann sig i katastrofområdet. Det kunde alla höra som lyssnade på radio under dagen, där Fritidsresors Lottie Knutsons rapporter i sändning efter sändning snabbt gav alla en föraning om att hundratals svenska offer kunde ha krävts.”

Men är detta verkligen sant? I Ekot kvart i fem på söndagen citeras Lottie Knutson så här:
”Enligt Lottie Knutsson befinner sej resenärerna vid Kata och Karon Beach väl, men hur det är med de som rest till området kring Krabi och Khao Lak är det svårt att få besked om eftersom både telefonförbindelser och vägar är skadade.”
Några döda talar hon enligt Ekot inte om.
Jag frågar Henrik Brors om han tycker att medierna gav en korrekt bild av katastrofens omfattning på söndagen.
– Nej, ingen visste ju exakta omfattningen, det kan man naturligtvis inte veta förrän man räkna samman det hela, men det krävdes inte mycket fantasi för att inse att det var många offer och att många av dem kunde vara svenskar på annandagen.
Hur kommer det sig då, tror du, att man på söndagskvällen talar om två omkomna svenskar?
– Ja där har vi problematiken att UD gick ut med en rapport som sa att det var inga svenskar omkomna. Jag menar, det är ingen som vill skriva att det är massor med svenskar döda … vi har ett ansvar att försöka hålla oss till de siffror vi vet, att inte försöka överdriva dem.
Du tycker alltså att mediebevakningen på söndagen gav en korrekt bild av omfattningen?
– Nej, det är klart att den inte gjorde. Men det krävs inte mycket fantasi som lyssnare och som medborgare för att föreställa sig att något förfärligt hade hänt.

Också andra tidningar jämför Laila Freivalds påstådda långsamhet på söndagen med Lottie Knutsons påstådda snabbhet. Samma dag som Brors artikel publiceras redovisar Expressen en undersökning av utrikesministerns popularitet som man gjort på webben. Enligt denna tycker 73 procent att Freivalds ska avgå.
Tisdagen den 4 januari sänder Agenda ett extra program om flodvågskatastrofen. I Lars Adaktussons intervju försöker Laila Freivalds förklara regeringens agerande under söndagen:

Lars Adaktusson: Laila Freivalds, du gick på teater annandagens kväll samtidigt som många chockade svenskar levde i stor ovisshet i den här katastrofen. Hur ser du på det idag?
Laila freivalds: Det ångrar jag, om jag hade anat omfattningen av den här katastrofen så hade jag inte gjort det.
Lars Adaktusson: Vad hade du behövt veta?
Laila freivalds: Omfattningen. Den stod inte klar för mig då, och det gjorde den inte för många, många andra heller. Det var inte förrän under natten som det stod klart.

Men trots att flera andra aktörer haft samma problem att begripa omfattningen är det framför allt mot Freivalds som kritiken riktas.
Samma dag som DN publicerat en intervju med kungen den 10 januari har Expressen förstasidesrubriken ”KUNGENS ATTACK PÅ LAILA FREIVALDS”.
Ett par dagar senare pryds Dagens Nyheters förstasida av ett citat ur en ny text av Henrik Brors, publicerad på nyhetsplats: ”Med DNs intervju med kung Carl Gustaf i måndags förändrades samhällsklimatet i ett slag. För om kungen som enligt grundlagen inte får kritisera regeringen gör det måste det väl vara tillåtet även för oppositionen och alla debattörer att göra det.”
Men kritiserade kungen verkligen regeringen? Maria Schottenius, som gjorde intervjun med kungen, tycker inte det.
– Jag uppfattade nog att hans resonemang var rätt allmänna. Hade det varit en period utan den här upphetsade, infekterade stämningen så hade det här passerat utan uppståndelse. Han uttryckte sin mening i en situation när det fanns stor anledning att övertolka uttalandena.
Du upplever inte att han lindade in en kritik mot Laila Freivalds person eller regeringen?
– Nej jag tror inte att det var en kritik mot Freivalds.
Hur reagerade du då hans uttalanden tolkades som ”en attack”?
– Jag har skrattat! Det har känts helt surrealistiskt. Och rätt komiskt också tycker jag.
På vilket sätt då?
– Jag tycker att det är intressant att inifrån se hur opinion verkligen bildas när det är ett så där väldigt kritiskt läge och människor står och frustar som kapplöpningshästar som ska ut på banan.
Jag frågar Henrik Brors vems åsikt han framför när han skriver att kungen kritiserade regeringen.
– Det var min tolkning.
Är du en debattör?
– Nej. Jag analyserar och gör bedömningar av det som händer i samhället.
Vad är skillnaden mellan en ledare och en analys?
– Skillnaden är att ledarsidan har ett politiskt uppdrag, vilket parti eller politiska inriktningar som de stödjer, medan vi som skriver analysen inte har några sådana skygglappar som vi behöver arbeta utefter.

Dagen där på, den 13 januari, hamnar ett citat ur en ny Henrik Brors-artikel, den här gången ytterst kritisk mot Göran Persson, i topp på Dagens Nyheters förstasida: ”Göran Persson skjuter än en gång skulden neråt på enskilda regeringstjänstemän och säger att han ingenting visste”.
Dagens Nyheters chefredaktör Jan Wifstrand tycker inte att det är att politisera nyhetsjournalistiken. Vänsterkrysset är i stället en effekt av en ny policy på DN. Enligt denna ska framstående medarbetares åsikter ibland kunna lyftas upp som nyheter, också som huvudnyheter om de är tillräckligt intressanta.
– Vi har fräckheten att bryta mot journalistikens nyhetsvärderingformulär 321A och väljer att ibland toppa tidningen med en intressant åsikt. Och det utlöser konvulsioner i en mindre traditionalistkrets.
Ett intressant faktum är att Dagens Nyheter på ledarplats länge var mycket återhållsam med att kritisera enskilda politiker. Man tycktes mena att sådan kritik inte är konstruktiv.
Henrik Brors artiklar innebär därför att DN kritiserade regeringen mycket hårdare på nyhetsplats än på ledarsidan. Detta ser Jan Wifstrand inte som ett problem.
– Jag tycker att din iakttagelse är intressant att just i det här fallet har vår politiske kommentator på allmän redaktionell plats skarpare åsikter än ledarsidan. Men vår politiska kommentator har sina åsikter utifrån andra politiska utgångspunkter. Hans roll är att granska och kommentera kring både den ene och den andre. Och min absoluta åsikt är att han inte favoriserar någon systematiskt.
Henrik Brors artiklar ser ju ut som ledarartiklar. Rubriken över hans artikel inne i tidningen den 13 januari är påståendet ”Persson kunde själv lyft luren”.
– Ja, DNs skribenter har starka åsikter, det är närmast en del av vår profilering nu. När man läser DN får man inte en seg och torr deg, utan man får intressanta och spännande kommentarer och åsikter. I det här fallet är det ju en ganska skarp kommentar, men den är föga partipolitisk egentligen för Henrik hade naturligtvis skrivit precis samma sak om Maud Olofsson.
Har du någon förståelse för att läsare kan tro att det är DNs åsikt att till exempel ”Göran Persson skjuter skulden neråt”, när det står så med stora bokstäver i tidningens vänsterkryss?
– Ja, det förstår jag, men då påpekar jag försynt att det är Henrik Brors som skriver detta.
Vem bestämmer att Henrik Brors åsikter om Persson ska hamna i vänsterkryss den 13 januari?
– Den trettonde vill jag minnas att jag påverkade ettan-redigeraren till det beslutet. Jag har för mig att jag slängde ur mig något om det när jag gick förbi.

Dan Josefsson

Denna text har publicerats i Tidningen Journalisten 2005-01-25.
Text © Dan Josefsson. För återpublicering krävs tillstånd från författaren (dan@josefsson.net).
Fler artiklar av Dan Josefsson hittar du på http://josefsson.net