Jesper Juul: Barn är människor

Jesper Juuls bok Ditt kompetenta barn kom ut i slutet av 1990-talet och blev snabbt en jättesuccé i Norden och Tyskland. Norska förskollärare utsåg den rent av till århundradets bok om barnpedagogik. Idag är den utgiven i tolv länder och har sålt i nästan 400 000 exemplar.

Själv fick jag boken av en kompis efter att jag fått mitt första barn sommaren 2006. Jag visste då inte vem Jesper Juul var och läste boken i tron att den kunde ge mig några tips om barnuppfostran. Men redan i bokens inledning dömer Jesper Juul ut idén att det finns några fungerande uppfostringsmetoder. Och sedan levererar han en välskriven och omtumlande uppgörelse med det mesta jag trodde mig veta om mänskliga relationer. Jag läser Ditt kompetenta barn inte bara som far utan också i egenskap av son, partner till min tjej och inte minst som politiskt tänkande människa. För faktum är att Jesper Juuls bok är politiskt sprängstoff, vilket vi ska återkomma till.

Hösten 2006 träffar jag Jesper Juul på ett hotell i Stockholm. Det visar sig att han ofta får e-post från läsare som liksom jag själv upptäckt att boken är mångbottnad.

– Ofta börjar föräldrar läsa och tänker att nu är jag pappa eller mamma och nu ska jag läsa en bok om barn. Men efter fem sidor tänker de mer på sin egen uppväxt.

Det är i familjens interna relationer som familjeterapeuten Jesper Juul tar sin utgångspunkt. Vår kulturs misstag är enligt honom att vi inte betraktat barn som riktiga människor från födelsen. Asociala, normlösa eller rent av onda har barnen ansetts behöva gå igenom en konditioneringsprocess för att formas till fungerande människor med normer, moral och förmåga till socialt samspel. Den process vi kallar uppfostran. Metoderna har ofta varit hårda. Psykiskt och fysiskt våld har betraktats som oundvikliga delar av en god och kärleksfull uppfostran.

40-talistgenerationen insåg att den auktoritära uppfostran de själva utsatts för rimmade lite för väl med det repressiva samhällssystem som man på 1960- och 1970-talet tog politisk strid emot. Man försökte därför ersätta den auktoritära uppfostran med en annan metod som man trodde var dess lyckliga motsats. Så föddes den så kallade ”fria uppfostran”, där barnet styr och föräldrarna anpassar sig. Men den metoden fungerade inte heller särskilt bra. Dagens föräldrar slits därför mellan två dåligt fungerande uppfostringssystem: Det auktoritära och det ”fria”.

– Jag säger ofta att barn som växer upp nu växer upp med föräldrar som byter värden oftare än de tvättar händerna. De flesta stiger upp på morgonen och vill vara så att säga ”moderna föräldrar”. Men så fort de inte vet vad de ska göra så letar de i arkivet av mer auktoritära uppfostringsmetoder och försöker hitta svaret där.

Enligt Jesper Juul är vårt verkliga problem att vi överhuvudtaget låter en metod forma relationen till våra barn. Han konstaterar att om en vuxen person vänt sig till en psykolog och bett om en bra ”metod” för att få sin hustru eller man att sluta bråka hemma så hade önskemålet betraktats som stört. Som vuxna förväntas vi inte försöka manipulera vår partner till underkastelse. Den make som anlitar en ”Super Nanny” för att tvinga sin bråkiga hustru att lyda blir snart ensam. Och den kvinna som försöker lösa konflikter genom att döma sin man till ”utvisning” lyckas troligen inte heller rädda relationen.
Men många barn utsätts för den typen av behandling. Jesper Juuls poäng är att det är lika orimligt att använda metoder för att få sina barn att bete sig så som man önskar, som det vore att använda metoderna på vuxna. Inte minst därför att det tvingar föräldrarna att ägna sig åt rollspel.

– Man är så upptagen av att låta som en ”riktig förälder” att man till slut börjar tala om sig själv i tredje person: ”Mamma vill inte att du gör så”, ”Pappa tycker att du ska göra så och så”. Det där rollspelet blir man enormt frustrerad av som barn. Och det är förståeligt, tänk om man haft en vuxen partner som ständigt gick runt och spelade kvinna eller spelade man och talade om sig själv i tredje person? Man hade ju förlorat intresset relativt fort.

Idag är de mer auktoritära uppfostringsmetoderna på väg tillbaka. I program som ”Super Nanny” rekommenderas skamvråns återinförande, vilket också har genomförts på enstaka svenska skolor. Idén är att barnen ska tvingas till underkastelse med hjälp av psykiska bestraffningar. Enligt Jesper Juul fungerar sådana metoder, men bara på kort sikt.

– Den mest effektiva formen av uppfostran är ju våld. Eller hot om våld. Det är fullt möjligt att knäcka barn upp till elva, tolv års ålder med våld, eller med Super Nannys, eller vad man nu hittar på. Men vad vi också vet är att senast när barnet kommer i puberteten så får föräldrarna tillbaka med ränta.
I sina böcker konstaterar Jesper Juul att priset för den lydnad som vi kan tvinga fram med bestraffningar och hot är mycket högt både för barnet och föräldrarna. Barnet lär sig nödvändigheten av underkastelse, och samtidigt förlorar det respekten både för sig själv och för sina föräldrar. Detta syns inte på allvar förrän barnet kommit upp i tonåren, men då blir revolten desto mer dramatisk. Relationen till föräldrarna blir distanserad och ansträngd. När föräldrarna blir gamla känner de sig övergivna av sina vuxna barn Men fröet till det sveket sådde de själva när de försökte lösa konflikter genom att tvinga barnet till underkastelse. Inga relationer håller för ett sådant maktmissbruk.

Föräldrar som satsar på en mer ”fri” uppfostran strävar ofta efter att bli ett slags serviceinstitutioner för sina barn. Barnets önskemål ska uppfyllas så långt det är möjligt, vilket betraktas som ett demokratiskt sätt att styra familjen.
Men enligt Jesper Juul kan familjen aldrig vara en demokratisk institution. Det leder enligt hans erfarenhet bara till frustrerade barn och dysfunktionella familjer. Föräldrarna måste vara ledare och en ledare får inte vara rädd för konflikter.

– Om föräldrarna är konflikträdda och hela tiden försöker ha glada barn omkring sig genom att alltid säga ja och aldrig säga nej, så utvecklas varken barnets medfödda förmåga till empati eller deras sociala förmåga. Barnen blir antingen oroliga och bråkiga och ska vara i centrum hela tiden. Eller också blir de inåtvända och självdestruktiva. De kan börja skära sig själva i armarna eller få ätstörningar när de kommer i puberteten.
Det här innebär dock inte att han stämmer in i den kör av röster som just nu påstår att barn ”behöver gränser”. Lika lite som vi bör försöka uppfostra våra arbetskamrater eller vår vuxna partner genom att konstruera gränser för dem, ska vi göra det för våra barn. Vad föräldrarna däremot ska göra är att respektera sina egna gränser, och kommunicera dessa till barnen.

– Om man tvivlar på varför det är viktigt att ta tillvara på sina gränser och sina egna behov i förhållande till barn så ska man fråga sig varför det är så viktigt i förhållande till andra vuxna. Svaret är detsamma: Relationen blir dålig om man inte tar i vart fall minimalt vara på sig själv. Om den ena parten hela tiden försöker tillfredsställa den andre så vet man inte var man har varandra och det kommer inget gott ut av det. Den andre förlorar respekten, blir ensam och får samtidigt ett jätteansvar på sig.

Om vi vill skapa goda relationer till våra barn måste vi enligt Jesper Juul ställa höga krav på oss själva: Vi måste bli autentiska.
I boken Här är jag! Vem är du? som nyligen kom ut i pocket i Sverige beskriver Jesper Juul en vanlig situation: Föräldern har just satt sig för att läsa tidningen och då kommer barnet med en sagobok och vill ha högläsning. Om föräldern använder den gamla auktoritära linjen säger han eller hon argt: ”Kan du inte se att jag läser tidningen nu?” och jagar ut barnet ur rummet. Barnet får då veta att det var fel att uttrycka ett önskemål och hon känner sig värdelös. Så småningom kommer barnets självkänsla att ta skada och hon kommer att börja uttrycka sina behov indirekt, det vill säga klagande och vädjande eller genom tjat. Eller också ger hon upp och slutar uttrycka behov överhuvudtaget.
Föräldrar som tillämpar ”fri” uppfostran släpper i samma situation tidningen och griper sagoboken. Risken är dock stor att barnet känner att detta inte riktigt är vad föräldern vill. Detta skapar skuldkänslor hos barnet, vilket också i längden skadar självkänslan. Hon kommer dessutom att imitera förälderns beteende och själv få svårt att urskilja sina egna gränser när andra kräver saker av henne.

Juul rekommenderar att den tidningsläsande föräldern istället är det han kallar autentisk, och vänligt med bestämt säger: ”Nej, jag vill inte läsa en saga för dig nu. Jag vill hellre läsa tidningen”. Barnet kan då bli frustrerat, vilket han menar är nyttigt. Hon kommer att känna att det både är i sin ordning att uttrycka ett behov och att säga nej. Det leder till att hon lär sig att respektera både sina egna och andras behov. I framtiden kommer hon inte att känna sig tvingad att säga ja bara för att någon ber om något, och hon kommer inte heller att vara rädd för att uttrycka egna önskemål.
Enligt Jesper Juul är dock många föräldrar rädda för att visa upp ett autentiskt jag för sina barn.

– En 30-årig journalist med tre barn frågade mig nyligen vad man ska göra när man kommer hem sent från en helvetes dålig dag på jobbet och märker att mannen som man trodde var hemma plötsligt har ett viktigt möte och man bara vill önska att man aldrig fått barn. Vad gör man då? Jag svarade: Man sätter sig ned på golvet och skriker. Hon blev verkligen överraskad: ”Gud, kan man verkligen göra det?”. Det hon menade var: ”Tål barnen verkligen det?”. Tål barn att föräldrarna tappar konceptet och inte kan ta hand om dem i två timmar eller är olyckliga? Det tål de. Det tar de överhuvudtaget ingen skada av.

I en av sina böcker förklarar Juul vad han menar genom att berätta om två föräldrar som just fått sitt andra barn. Den treårige sonen var så svartsjuk på sin nyfödda lillasyster att han ofta slog henne. Föräldrarna försökte på alla sätt få honom att sluta men hur mycket de än sa till på skarpen och skällde vägrade sonen att lyssna.
En dag var pappan ensam hemma med de två barnen. Sonen attackerade om och om igen lillasystern. Arg och förtvivlad drog pappan in sonen i sovrummet för att åter skälla på honom. Men till sin egen förvåning började pappan nu gråta. Med tårarna rinnande sa han att sonens sätt att hantera sin syster gjorde fruktansvärt ont i honom. Treåringen tittade koncentrerat på sin gråtande far och tycktes för första gången verkligen höra vad som sades. Sedan slutade han slå sin syster.

Jesper Juuls sensmoral med historien är att små barn i ännu högre grad än vuxna behöver en känslomässigt autentisk kommunikation för att kunna ta sina föräldrars önskemål på allvar. Barn har en medfödd kompetens för avancerade samspel med sina föräldrar. Men så länge pappan spelar en auktoritär roll kan han inte nå fram till sonen. Bara genom att bli autentisk kan han skapa det Jesper Juul kallar en ”personlig auktoritet”, och därmed få sonen att respektera honom. Alternativet är att försöka konstruera en formell auktoritet med hjälp av repression och förödmjukelser. Han kan få sin son att sluta slå systern då också, men priset är att han förstör sin relation till sonen.
Jesper Juuls sätt att ställa den konstruktiva, personliga auktoriteten mot den destruktiva, formella auktoriteten är inte bara gångbart när vi tittar på relationer inom familjen utan på snart sagt alla relationer som finns i ett samhälle.

– Frågan som vi som föräldrar ställer oss är ju hur vi kan ta ledarskapet i familjen utan att kränka och såra barnen. Men det är ju samma fråga som man ställer sig i Skandia och på många andra ställen, och bland politiker. Vi måste hitta ett ledarskap som är helt annorlunda än det som vi hittills sett.
I Danmark har regeringen samma problem som i Sverige med stökiga skolklasser och barn som inte mår bra. De danska politikerna kommer med samma lösning på problemet som den nuvarande svenska regeringen: Disciplin. I Sverige vill politiker som bekant ge lärare juridisk rätt att ta av eleverna deras kepsar, ta ifrån dem deras mobiltelefoner och hindra dem att tala andra språk än svenska i klassrummet. Hela det projektet är enligt Jesper Juul dödfött. Det går inte i längden att tvinga människor till samarbete genom att kränka deras integritet. Varken i klassrum eller i nationer.

– Samhällen fungerar psykologiskt som en familj. Om man inte som medborgare upplever att man har något värde för samhället, ja då går man sönder. Min fru är från Kroatien och jag lever hälften av min tid där. Och det jag ser på Balkan är att man inte kan ta ifrån människor deras integritet utan att det på längre sikt resulterar i krig. Om vi tittar på Turkiets relation till kurderna, om vi tittar på gamla Sovjetunionen, om vi tittar på gamla Jugoslavien, överallt där man håller en minoritet nere, där man tar ifrån dem rätten att uttrycka sig på sitt eget språk så blir resultatet detsamma. Med rå makt kan man hålla folk nere i kanske 50 år, men sedan klarar man det inte längre. Principen är densamma i familjen och i samhället.

I alla Jesper Juuls böcker är begreppet ”likvärdighet” centralt. Det betyder att alla människors känslor, tankar och behov måste tillmätas samma värde, för annars kommer de åsidosatta alltid till sist att revoltera. Och då förlorar alla, också de som varit förtryckare. Det låter närmast revolutionärt.

– Mitt sätt att se på saker och ting är ju inte styrt av teorier, utan av mina psykoterapeutiska erfarenheter. Och psykoterapin är ju per definition revolutionär i det att den handlar om att göra människan så fri som möjligt.

Han berättar för mig att många elever på danska universitet velat skriva vetenskapliga uppsatser utifrån boken, men fått nej av sina handledare. En professor motiverade sitt nej så här: ”Ditt kompetenta barn är inte en akademisk text. Den är ett politiskt manifest.”

– Och det kan man säga. Jag har inte skrivit den som ett manifest, men jag är inte politiskt naiv och vet väldigt väl att den har politiska implikationer.

I manifestet står dock inget om hur samhället ska organiseras. Jag frågar om han har någon uppfattning om det.

– Jag har aldrig formulerat frågan så. Men jag tror att vi måste börja med att ta begreppet dialog på verkligt allvar. Man säger att man tycker att det är spännande med dialog eller att nu är socialdemokraterna i dialog med den borgerliga regeringen. Men det är ju inte dialog. Det är debatt eller maktkamp. Det finns ingen dialog i samhället som har målet att bägge parter ska bli klokare. Men för mig är det väldigt klart att det nu finns någon procent av barnen som faktiskt vuxit upp under nya premisser. Som faktiskt har haft en bra dialog med föräldrarna. Och det är klart att de människorna kan man inte bara pressa in i en form. För de har upplevt något annat.

När jag läser Jesper Juuls böcker funderar jag på hur världen hade sett ut om alla barn blev bemötta enligt hans rekommendationer. Då hade befolkningen så småningom dominerats av människor som inte ser någon bestående vinst i att kränka andra för att själv vinna fördelar. Ekonomiska klyftor hade av majoriteten betraktats som en källa till olycka för alla, inklusive för de rika. Vi hade varit mindre självdestruktiva och därmed mindre destruktiva mot varandra. Våldet och exploateringen hade nog minskat. Som människor hade vi mått mycket bättre. Men hade vi stått ut i vårt nuvarande ekonomiska system? De flesta av oss måste ju ständigt kompromissa med vår integritet för att överhuvudtaget kunna överleva?

– I Sverige blir folk väldigt tysta när jag säger något som jag upprepat länge nu. Och det är att den värsta diagnos ditt barn kan få är välfungerande. Det är det värsta som finns. För det säger ingenting om hur han eller hon mår, utvecklas eller upplever sitt liv. Jag vill inte vara välfungerande.

_Dan Josefsson
_

---

Denna text har publicerats i Ordfront Magasin nr 3/2007.
Text © Dan Josefsson. För återpublicering krävs tillstånd från författaren (dan@josefsson.net).
Fler artiklar av Dan Josefsson hittar du på http://josefsson.net.