Arbetslös? Din uppgift är att må dåligt

Onsdagen den 18 juni 1997 gjordes två mycket viktiga tillkännagivanden i Sverige. Det ena skedde på morgonen, i radions Studio Ett. Det var föreningen Sveriges Arbetslösa Kvinnor (SAK) som berättade att de planerade att starta något de kallade för “riskfond” för arbetslösa.

Föreningens ordförande, Lillebeth Nordqvist från Hudiksvall, förklarade att hon och medlemmarna inte längre ville ställa upp på att utnyttjas som “inflationsdämpare och lönepressare”. Med en riskfond i ryggen skulle arbetslösa i fortsättningen kunna vägra delta i förnedrande arbetsmarknadspolitiska åtgärder eller annan nedsättande behandling, och ändå klara sig ekonomiskt. Budskapet till radiolyssnarna var tydligt: de arbetslösa hade tröttnat på att bli illa behandlade, och planerade att göra motstånd.

Det andra viktiga tillkännagivandet denna ljumma junimorgon kom i form av ett sensationellt inlägg på Dagens Nyheters debattsida. Rubriken löd: “Bäckströms plikt stoppa jobbsatsning”, och i artikeln påstod ekonomerna Peter Norman och Thomas Olofsson, VD respektive chefekonom på pengaförvaltningsföretaget Alfred Berg Transferator, att arbetslösheten i Sverige höll på att bli för låg.
De menade därför att den inom kort måste höjas, vilket de räknade med att riksbankschefen Urban Bäckström skulle ta hand om med hjälp av en räntehöjning.

Enda alternativet till att höja arbetslösheten var enligt de båda ekonomerna att sänka lönerna, göra det lättare att sparka folk och att ge de arbetslösa mindre pengar att leva på. De “relativt höga ersättningsnivåerna” för arbetslösa hade nämligen skapat “begränsade motiv för att anpassa lönekraven till den höga arbetslösheten” hos de som har jobb. Budskapet till läsarna var klart: de arbetslösa har till uppgift att hålla nere lönerna i landet. Och eftersom Sveriges arbetslösa inte är tillräckligt fattiga för att sköta denna uppgift, måste deras villkor försämras.
Den syn på arbetslöshet som ekonomerna på DN:s debattsida propagerar för kan sammanfattas så här: En arbetslös människa ska må dåligt. Bara då kommer konkurrensen om jobben att bli tillräckligt hård för att alla som har jobb ska hålla tillbaka sina lönekrav, och därmed inflationen.
Och detta, att bekämpa inflationen, är de arbetslösas verkliga uppgift i en modern marknadsekonomi.

Detta är nu ingenting de två ekonomerna som skrev artikeln i DN hittat på själva.
Hela deras artikel bygger på en teori som uppfanns redan 1968 av ekonomerna Milton Friedman och Edmund Phelps: teorin om den “naturliga arbetslösheten”. Ibland kallas den också NAIRU-teorin, en förkortning av Non inflation-accelerating rate of unemployment, vilket på svenska betyder Icke inflations-accelererande arbetslöshetsnivå.
Enligt Friedman och Phelps finns det en exakt nivå under vilken arbetslösheten inte kan sjunka utan att en accelererande inflation startar. Var denna nivå ligger räknas ut med komplicerade matematiska modeller, och sedan är det bara för regering och riksbank att hålla arbetslösheten över den uträknade nivån. Om arbetslösheten ändå skulle råka bli för låg, måste den under en period höjas rejält över den uträknade NAIRU-nivån för att åter pressa ned inflationen.

För Friedman och Phelps är arbetslösheten alltså inte ett misslyckande, utan ett instrument med vilket man justerar inflationen. De arbetslösa har helt enkelt till uppgift att slåss om jobben på ett så framgångsrikt sätt att lönerna hålls nere.
En oundviklig konsekvens av detta är att arbetslösa måste må dåligt. Annars kommer de inte att tillräckligt desperat konkurrera om jobben, vilket enligt Friedman och Phelps teori leder till att ännu fler måste bli arbetslösa. Om exempelvis 1000 arbetslösa tar sin magra a-kassa och flyttar ut i skogen för att i lugn och ro leva på rötter till dess att tiderna blir bättre, måste alltså ytterligare 1000 personer få sparken för att ta deras plats i kampen om jobben. Annars minskar trycket på arbetsmarknaden och inflation hotar.

Det här får en del märkliga konsekvenser för de som är arbetslösa.Till exempel att kraven på en arbetslös att söka jobb är lika stor oavsett hur hög arbetslösheten är. Mer logiskt vore naturligtvis att den som vill ta det lugnt i tider av arbetslöshet skall få göra det. Det finns ju ändå så många som vill ha jobb.
Men detta kan inte accepteras i ett samhälle genomsyrat av NAIRU-tänkande. De arbetslösa ska tränas som stridstuppar i konsten att konkurrera om jobben, oavsett hur få jobb det finns att slåss om. Annars dämpar de inte löner och inflation.
Den amerikanska ekonomen William Vickrey har liknat arbetsförmedlingarnas jobbsökarträning vid att leka hela havet stormar. När musiken tystnar gäller det att snabbt hitta en stol. Arbetsförmedlingen undervisar i konsten att sätta sig riktigt snabbt. Det gör att stolarna byter ägare. Men lika många blir alltid utan.

En cynisk effekt av NAIRU-teorin är att det inte spelar någon roll om en arbetslös försvinner från arbetsmarknaden genom att gå ned sig i missbruk, eller om hon slutar söka jobb för att hon accepterat arbetslösheten och hellre låter någon annan gå före.
Resultatet blir det samma: att ytterligare en människa måste göras arbetslös för att hålla trycket på dem som har jobb uppe. När ekonomerna från Alfred Berg propagerar för höjd arbetslöshet, alternativt försämrade ekonomiska villkor för miljoner människor ansluter de sig in i minsta detalj till NAIRU-teorin. De skriver att den lägsta tillåtna nivån för svensk arbetslöshet ligger mellan 6 och 7 procent, och att Riksbanken under inga omständigheter får tillåta att Göran Persson lyckas med regeringens blygsamma ambition att sänka arbetslösheten till 4 procent. Då kommer den accelererande inflationen att rulla igång.

Den bistra verkligheten

Att två ekonomer som arbetar med penningförvaltning tycker att lönerna i Sverige är för höga är i sig inget konstigt. Vad som är uppseendeväckande är att de för fram sin idéer som vore de vetenskapliga sanningar.
Det är nämligen inte sant.
NAIRU-teorin har visat sig vara falsk.
Det finns ingen lägsta nivå under vilken inflationen accelererar.
Det finns inga bevis för att lägre löner och lägre a-kassa skulle skapa fler jobb, tvärtom.
Det finns bara ideologi - och ekonomer som försöker förvandla denna ideologi till vetenskap för att slippa ta den politiska - och demokratiska - diskussionen.

Det är främst i NAIRU-teorins eget hemland USA som den riktigt tunga kritiken kommit under de senaste åren. Det visade sig nämligen att arbetslösheten i USA gång på gång sjönk under den beräknade NAIRU-nivån utan att inflationen började accelerera alls.
Förvirringen var stor bland de ekonomerna som i åratal betraktat Friedman och Phelps läror som lika absoluta som tyngdlagen. Gång på gång räknades NAIRU-nivån om, bara för att åter passeras - utan någon inflation som följd.
Till sist satte sig några tunga ekonomer ned och räknade. En av dem är den berömde amerikanske nationalekonomen Robert Eisner, som tidigare haft det prestigefyllda jobbet som ordförande i American Economic Association. Vad Robert Eisner gjorde var att låna den amerikanska regeringens egna beräkningsmodeller och själv räkna ut var den “naturliga” arbetslösheten låg. Han kom fram till exakt samma resultat som regeringen gjort. Men när han sedan kontrollerade vad som enligt modellen skulle hända om arbetslösheten blev riktigt låg visade det sig att inflationen inte alls accelererade.
Den sjönk.

I artikeln “Vår NAIRU-gräns: Den ekonomiska politikens största myt” sammanfattar Robert Eisner sina upptäckter så här:

“Resultaten som här redovisats bör tydligt demonstrera avsaknaden av empiriskt stöd för NAIRU och den politik som bygger på NAIRU. De pekar på att vi inte har några sunda skäl att medvetet höja arbetslösheten. Tvärtom bör vi försöka reducera den, inte bara genom åtgärder på utbudssidan, utan genom att försäkra oss om att ekonomin inte är utsvulten på tillräcklig efterfrågan och produktivitetshöjande offentliga investeringar.”

Sommaren 1997 höll Robert Eisner ett anförande om arbetslöshetsbekämpning inför det amerikanska representanthuset. Han påminde då om att USA:s regering redan 1946 instiftat en “sysselsättningslag” enligt vilken regeringen var skyldig att arbeta för full sysselsättning. Enligt Robert Eisner har den felaktiga NAIRU-teorin utnyttjats av politiska grupper som inte gillar full sysselsättning, och han menar därför att USA en gång för alla måste slå in på en ny väg.

Liket lever

I teorins hemland håller NAIRU alltså på att överges. Men inte i Sverige. I ETC nummer 2/97 (I artikeln “Därför får arbetslösheten aldrig försvinna”) visade vi att Finansdepartementet använder sig av NAIRU-beräkningar för att kontrollera att arbetslösheten inte blir för låg. Och när två penningplacerare som Peter Norman och Thomas Olofsson hänvisar till den falska teorin och på Dagens Nyheters debattsida kräver sänkt lön och a-kassa åt hela svenska folket, då har ingen politiker eller representant för Riksbanken något svar att komma med. Tystnaden är kompakt och dagligen tvingas Sveriges arbetslösa ta de mycket konkreta konsekvenserna.
Längre fram i det här numret berättar vi om det senaste inslaget i kampen för att få de arbetslösa att må dåligt - att återinföra 1920-talets arbetsplikt för ungdomar. Man vet att lagen fungerar dåligt på andra håll i världen, men inför den ändå.
NAIRU accepteras fortfarande som sanning i Sverige.
Men samtidigt tar de arbetslösas riskfond sakta form.

Dan Josefsson

Fotnot:
I god publicistisk anda kontaktade ETC naturligtvis de båda ekonomerna Peter Norman och Thomas Olofsson för att ge dem möjlighet att förklara sig. De vägrade dock att uttala sig om de inte fick garantier för att inte bli citerade. Detta är ett rent obegripligt krav från någon som själv valt att publicera en stor artikel på en debattsida. ETC kunde därför inte gå med på kravet.

---

Denna text har publicerats i tidningen ETC nr 4 1997.
Text © Dan Josefsson. För återpublicering krävs tillstånd från författaren (dan@josefsson.net).
Fler artiklar av Dan Josefsson hittar du på [http://josefsson.net]